Malta 2011

Söndag 26 juni 2011

Ett gott råd - sov inte fyra fullvuxna personer i ett Rest & Fly-rum! Luften tar slut. Nattens sömn blev inte speciellt bra, det var tur att vi skulle upp redan kvart i fem. Sedan gick morgonen i raketfart och plötsligt satt vi på planet till Malta. Goda medvindar gjorde att vi landade redan halv elva och så var vi plötsligt där - på den sandstensfärgade ön i den varma luften. Härligt!

Lite lättsamt bestämde vi oss redan i januari för att hyra bil. Då fanns inte en tanke på vänstertrafik och brist på hänsyn till trafikregler. De tankarna började göra sig påminda i veckan och i kön till biluthyrningsfirman arbetade de sig upp till märkbar nervositet. Solen gassade när vi på darrande ben letade oss fram till vår lilla röda Ford Fiesta. Ryggsäckarna fick precis plats i bagageutrymmet och som tur var hade bilen luftkonditionering. Men bara att backa ut åt rätt håll på parkeringen blev en utmaning i att tänka baklänges. För att inte tala om att hålla sig på rätt sida, titta åt rätt håll, välja rätt fil och titta på rätt skyltar. Janne var heroisk som greppade uppgiften och ståtligt slutförde den genom att parkera i de stora underjordiska parkeringshuset precis utanför Vallettas stadsmur. Det hade vi också snappat upp - helt uteslutet att köra bil inne i Valletta. Bilen parkeras lämpligast i något av de stora garagen utanför. Det kan vi lätt skriva under på!

Vårt guesthouse låg inte långt från parkeringen (vilket egentligen inget i Valletta gör eftersom staden är ca 1000 m x 600 m stor). Men det var inte många 100 m vi behövde gå förrän vi hittade vart vi skulle bo. Jag visste att det låg på nummer 18, så när vi steg in på gatan och jag såg nummer 273 förberedde jag mig mentalt på ytterligare några hundra meter. Jag vände blicken åt andra hållet, tog in att gatan först var en 200 m sluttande trappa (tur att vi lämnade bilen i parkeringsgaraget), men så snart som jag lyfte blicken fastnade den på skylten ASTI Guesthouse. Ett annat litet särdrag i staden - numreringen på gatorna går först åt ena hållet på ena sidan och vänder sedan och fortsätter åt andra hållet. Inga jämna och udda sidor här inte.

Annie, den 80-åriga ägarinnan till Asti, var en tvärhand hög men med desto större hjärta. Det enda som fanns ledigt när jag bokade var det största rummet med en stor dubbelsäng + en enkelsäng. Det kunde vi få, men då blev vi ju tvungna att sova tre i dubbelsängen. Värre saker har vi varit med om, så när möjligheten fanns att sova här tog jag den. Nu var det upp till bevis. Stort rum, ja. Stor dubbelsäng, ja. Kunde vi sova tre pers där, ja. Rummet låg högst upp i detta 350 år gamla hus. Toa och två duschar på varje våning, finemang.

Dags för lunch och sedan siesta. Vi gick ett par kvarter i det nästan helt söndagsstängda Valletta, hittade en restaurang och slog oss ner. Maten tog god tid på sig och när vi började spela kort för att fördriva tiden kom en av servitörerna fram och erbjöd oss kaffe på maten. Helt oavsiktligt hade vi skickat en vink om vad vi tyckte och maten stod strax på bordet... En siesta efter maten och sedan var vi redo att ge oss ut på upptäcksfärd. Nu var klockan nästan sex och den värsta värmen började försvinna. Ljuset var fantastiskt i kvällssolen och det kändes som vi blev välkomnade till staden. Valletta ligger på en liten halvö som sticker ut mellan två äldre städer. Staden började byggas från scratch 1566 för att försvara Malta från angrepp efter att turkarna försökt erövra ön 1565. Den stora belägringen 1565 är en viktig milstolpe i Maltas historia. Det gjorde att Valletta är Europas första planerade stad. Man skapade först ett avfalls- och avloppssystem, fortsatte med gator i ett rutmönster för att låta havsvindarna skapa svalka i hela staden och byggde husen så pass höga att de skulle skugga åtminstone delar av gatorna. Förutseende tänkt för så många år sedan. Tjocka murar löper runt hela staden och längst ut på udden finns Fort St Elmo som skulle skydda staden från angrepp från havet.

Vi gick runt hela Valletta och avslutade i närheten av där vi bor med kvällsmat på en högt belägen restaurang med utsikt över Grand Harbour och de tre systerstäderna på andra sidan hamnen. Inte så illa.

 

Måndag 27 juni 2011

En tidig morgonpromenad är aldrig fel, inte heller i Valletta. Janne och jag gick ut halv sju för att kunna röra på oss lite mer obehindrat än vi förmodligen skulle kunna senare på dagen. Valletta-borna och de som jobbar i staden var redan igång eller på väg till jobbet. Det här med siesta verkar vara mer regel än undantag här och jobbar man utomhus gör man nog bäst att börja strax efter solens uppgång. Mitt på dagen är det stekande hett. Vi promenerade runt i en timme och när vi kom tillbaka hade temperaturen stigit till över 25 grader. Flickorna sov fortfarande, men blev milt väckta av oss. Frukost serveras bara mellan 8 och 9, så man gör bäst i att stiga upp... Frukostmatsalen är ståtlig. Högt till det välvda taket och i mitten en kristallkrona av gigantiska mått. För att vara frukost i södra Europa var den mycket innehållsrik. Flingor och mjölk, juice, bröd som inte bara bestod av luft, ost, marmelad, tomat och te/kaffe. Nu kunde vi upptäcka mer av Valletta.

Dagen började med en av de mest omtalade sevärdheterna, Johannes-katedralen. En ganska blygsam skapelse ser det ut som från utsidan, men insidan är desto mer utsmyckad. Att vara på Malta och inte komma i kontakt med Johanniter-orden är en omöjlighet. Om inte annat har man stött på det s.k. Malteserkorset som i vitt prydde deras svarta klädedräkt. En fascinerande historia som börjar med att italienska köpmän fick tillstånd av den muslimske kalifen att upprätta ett kristet sjukhus i Jerusalem på 1000-talet. I början var deras uppgift att vårda sjuka i den heliga staden. Sedan fick de lite andra griller i huvudet och blev lite mer krigiska av sig och såg som sin uppgift att slåss för den kristna tron. De fördrevs från Jerusalem 1187 och hade några olika baser innan de fick Malta av spanjorernas Karl V år 1530. Riddarnas löfte att leva i fattigdom, kyskhet och lydnad höll ganska länge ändå. De hade ju några strider att utkämpa, bl.a. den stora belägringen 1565 som tack vare stormästaren Jean de la Valette satte stopp för det osmanska rikets utbredning i Europa. Men efter att Valletta byggts upp och befästs så blev det väl lite långtråkigt att "bara" vårda sjuka igen, så det gick som det brukar gå. Interna strider, lättja, alkohol och lättsamma damer gjorde dem lite mindre utövande katoliker och ett lätt byte för Napoleon när han fick för sig att invadera ön 1798. Det blev slutet på Johanniterordens närvaro på Malta. De gav sig av från ön utan att göra motstånd det minsta och hamnade till slut i Spanien. Orden verkar dock fortfarande och är världens äldsta riddarorden.

Johanneskatedralen då? Här är en mängd riddare och stormästare begravna under golvet. Därför är hela golvet ett rutmönster av bilder gjorda av marmor i olika färger. Bilderna är lika stora som kistlock antar jag, och fulla med symboler för hur ärorikt och värdefullt liv respektive Johanniter levt. Taket är en serie som berättar om Johannes döparens liv, kapellen utsirade hyllningar till respektive gren av Johanniterorden och kyrkorummet fyllt av gåvor från riddare som velat lämna något efter sig. Ståtligt minst sagt. Katedralen rymmer också Caravaggio's tavla "Johannes döparens halshuggning" och en serie flamländska gobelänger. Jag blir alltid väldigt imponerad av gobelänger, för jag förstår inte hur man kan väva så stora motiv med sådan detaljrikedom.

Som vanligt såg Märta och Janne möjligheter utanför katedralen innan Lisa och mig, och vi hittade dem under parasollen på ett kafé när vi var klara. Nästa begivenhet var det som kallas "The Malta Experience", en film som återgav Maltas senaste 7000 år på 45 minuter. Mycket intressant och lättförståeligt för oss alla, eftersom man kunde välja att höra berättarrösten på svenska. I bara farten fick vi en guidning av det sjukhus som Johanniterna byggt när de byggde Valletta. En fascinerande byggnad som tydligen används mycket vid filminspelningar. Just nu stod det en del rekvisita för en zombiefilm som spelas in här. Verkar vara ett relativt vanligt tema för att vara zombiefilm, varelser som väcks upp från de döda, förvandlas och sätter skräck i sin omgivning. Vi får väl se om vi får se den på biograferna hemma.... Men intressant nog var det här ett sjukhus där även fattiga lades en och en i sängarna. Här klämde man inte ihop de fattiga stackarna tre och tre eller något annat. 700-800 örter skulle hjälpa dem att bli friska, och hjälpte inte det smorde man in dem med kvicksilver-lotion som ansågs vara en mirakelkur. Hjälpte inte det heller fick de injektioner med kvicksilver, hugaligen. Men så mycket visste man då.

Så här dags på dagen är man ganska mör av hettan. Det fick bli en liten paus på ett hak med mycket havsbris innan Nationella krigsmuséet skulle inspekteras. För att ta till sig allt där hade jag behövt vara betydligt mer alert, men så mycket fick jag i alla fall med mig som att de första åren av 40-talet inträffade den andra stora belägringen i Maltas historia. Tack vare att de organiserade sig innan bomberna föll, i fem olika grupperingar med olika uppgifter lyckades de utstå all den möda de blev utsatta för. I april 1942 förärades de Storbrittaniens högsta utmärkelse av kung Georg IV, Georgskorset som idag finns med på Maltas flagga.

Märta drev igenom att det skulle shoppas efter denna överdos av historia och museum. Det blev t.o.m lite fruktjuicer och glass innan vi gick tillbaka till Annie's guesthouse och lite välförtjänt vila. Vår förtjusning över gårdagkvällens restaurang hade inte lagt sig, så vi gick tillbaka till samma ställe för att äta, spela kort och njuta av utsikten. Sedan blev det lätt att somna!

 

 Tisdag 28 juni 2011

Dagens morgonpromenad behövde ägnas åt lite rekognosering. Vi skulle ju försöka köra bil ut från garaget och hamna på rätt väg idag. Därför gick vi med karta längs bilvägen och försökte tyda vilken fil vi borde ligga i och hur och var vi skulle svänga. Nyttigt, visade det sig senare på dagen.

Värmen hade gjort att Lisa och Märta inte sovit lika bra i natt, och det var svårt att få dem med på noterna att vi nog faktiskt skulle äta lite av Annie's frukost innan dagen tog sin början. En annan del av Maltas historia är de mystiska templen som restes för femtusen år sedan. Det finns inget motsvarande någon annanstans i världen och man vet inte så mycket kring varför det gjordes och varför man slutade göra det. För tre veckor sedan bokade jag biljetter till en av Maltas sevärdheter i världsklass, Hypogeum. En underjordisk tempelliknande gravplats i tre plan där man hittat kvarlevor från över 7000 människor. Allt uthugget från existerande klippor. Helt fascinerande! Men eftersom det är kalksten det handlar om är det extremt känsligt för påverkan. Därför tar de inte in mer än 60 personer per dag och man behöver boka biljett i förväg och våra biljetter var till kl 15.00 idag. För att få ut lite mer av det besöket ville Lisa och jag ägna tid åt arkeologi-muséet i Valletta innan vi åkte. Märta och Janne var inte lika entusiastiska och ägnade hellre tiden på ett internetcafé. Men vi andra lärde oss lite mer om både templen ovan jord och det under jord. Dessutom fick vi se orginalen av de små statyetterna "Sleeping lady" och Venus från Malta som hittats i Hypogeum. Muséet var faktiskt väldigt bra gjort och definitivt värt ett besök (om man har samma böjelse som Lisa och jag). Våra familjemedlemmar sms:ade i samma stund som vi klev ut från museishopen att de satt på ett kafé (...) i närheten så vi gick också dit för att stärka oss med lite fruktjuice. Sedan stärkte vi (den kvinnliga delen av familjen) oss med ett besök på Miss Selfridge och där blev Lisa förälskad i ett par hängselshorts. Så länge det inte är mer än det så, är det ok tyckte mamma och köpte shortsen...

Nu var det dags att hämta packningen hos Annie och sedan hålla tummarna för att bilen stod kvar där vi lämnade den i söndags. Och tänk, det gjorde den. Skönt! Dags att ge sig ut i vänstertrafiken. Vi hade med flit MYCKET gott om tid innan Hypogeum-visiten, för att inte bli stressade. Jag tänkte mig att det skulle vara en ganska stor parkeringsplats utanför en ståtlig byggnad när det handlar om något sånt här, men det var bara en port i ett i övrigt helt sandstensfärgat hus mitt i ett bostadskvarter i förorten Paola. Någon i familjen hade ögonen med sig tack och lov, och så fick vi hitta en lucka i raden av bilar på gatorna runt omkring. Så var vi framme, två timmar innan vi skulle in. Gatukökslunch var det som stod till buds i Paola, och så lite vila i en park innan vi fick uppleva något extraordinärt. Vilken konstruktion! Men det var lite som det stod i Lonely Planet - man lämnade underjorden mer konfunderad än när man gick ner. Hur tänkte de? Hur lyckades de? Vad löste de för problem? Spännande i alla fall. Man kan läsa mer om det på www.heritagemalta.com.

Next stop - Marsaxlokk, en liten fiskeby på sydöstra sidan av Malta. Här ska vi bo i fyra nätter, vilket är en oändlighet i familjen Arvidsson anmärkte Märta. Duncan's guesthouse ligger precis vid kajen och kajpromenaden och har takterass där man kan sitta och kolla in kvällslivet. Dagslivet med såklart, men då riskerar man att bli halstrad levande och det känns onödigt så här tidigt på semestern. Vi installerade oss i vårt stora rum som innehåller fyra sängar, en liten kökshörna, luftkonditionering och ett fräscht badrum. Här trivdes vi från första stund. Janne och jag gick och handlade lite specerier och grönsaker för att vi ska kunna äta en del måltider här i stället för på lokal och tjejerna provade sängarna under tiden. Klockan hann bli nästan åtta innan vi kom iväg på vårt kvällsdopp - det första sedan vi kom hit. Vägen dit var allt annat än slät, men sedan hamnade vi i en naturligt formad bukt in i klipporna, Qal Anka, som verkar vara ett populärt ställe bland lokalbefolkningen. Förutom fyra personer var det dock folktomt kring det blåa och turkosa vattnet, men det fylldes på i takt med att det skymde. Härligt var det i alla fall, om än oväntat salt. Men det kan man stå ut med. Varmt, skönt och vad vi behövde för att komma ner i temperatur. När vi åkte därifrån hade det börjat skymma och i Marsaxlokk efter tre-fyra km var det helt mörkt. Så fort gick det.

Kvällen avslutades med att vi gick kajpromenaden för att hitta ett ställe att äta kvällsmat på. Det är ingen brist på restauranger här, därtill finns det för många turister (som visserligen bara kommer över dagen) och dessutom är det helgdag i morgon, men det gäller att välja rätt. Och det tycker jag att de gjorde mina medresenärer som hade ansvaret. God, vällagad mat stängde den här dagen.

 

Onsdag 29 juni 2011

Idag är det helgdag här på Malta, Petrus och Paulus dag (St. Peter and St.Paul's day). Det är stor happening utanför en stad som heter Rabat, i Buskett Woods som är del av det område som hör till presidentens lilla sommarbostad som är en liten blygsam sak i form av befäst borg med vallgrav. Där är trädgårdsmässa och galet många människor men vi hade bestämt att vi skulle ha viladag. Sova länge, äta frukost länge och sedan ta sig någonstans och bada. Sol och bad är inte familjen Arvidssons bästa gren, men är man på Malta så är man. Vi lullade runt och kom inte iväg förrän strax före tolv. Helt förkastligt, dels med tanke på att alla stränder förmodligen redan fyllts, dels med tanke på att solen är som obarmhärtigast mitt på dagen. Men vi hade ju inte så mycket annat att ta hänsyn till, så vi valde ut en strand på kartan och försökte hitta dit. Det gick förvånansvärt bra, men så är det inte så många kilometer till Marsakala heller.

 

Fullt med folk, uteslutande lediga maltesare, som njöt av att få svalka av sig i vattnet alternativt svettas i solen. Vi hyrde två parasoll, eftersom det är uteslutet att lägga sig i solen. Bra investering, för som sagt, mitt på dagen är värsta tiden att vara ute. Men det var mysigt att bada och kunna torka relativt snabbt i skuggan under parasollen. Ursprungligen var tanken att bara åka och doppa sig, men det var skönt att ligga och läsa och kunna bada när man ville det. Döm om vår förvåning när det var Märta som ville åka hem först - efter bara en och en halv timme. Hon hade varit ute i solen mest och blev t.o.m lite snurrig på väg tillbaka till bilen. Usch, vad stark solen är! Men det ordnade sig ganska snabbt med vattenindränkt keps på huvudet och luftkonditioneringen i bilen.

 

Vi gjorde lunch på rummet och slappade mest hela eftermiddagen. Framåt kvällningen tog vi oss samman och gick ner till en av restaurangerna, Harbour Lights, utanför huset. Lisa och Janne åt bläckfisk och tack och lov satt jag långt ifrån deras tallrikar och slapp se tentakler och sugkoppar. Lisa påstod att hon nog skulle drömma mardrömmar om detta och hade hon varit vuxen hade hon fått en Gammeldansk att skölja ner det feta med. Men vi får hoppas att hon slipper lida i natt för i morgon ska vi åka Segway.

 

Torsdag 30 juni 2011

Dagen med stort S som i segway. Nu skulle vi få åka segway igen (Anna och Janne) och för första gången (Lisa och Märta). Innan dess var det dags att skapa en ny vana.... Det var dags att börja yoga på morgonen. Tio över fem steg jag ut på takterassen med min yogamatta. Solen var inte uppe ännu och byn ganska morgontrött. Härlig luft och sköna havsbrisar. Perfekt! Efter yoga-stunden väckte jag Janne för att vi skulle gå iväg och köpa bröd till frukosten. I grönsaksaffären i förrgår beskrev de var bageriet låg och försäkrade att det var öppet väldigt tidigt alla dagar utom sön- och helgdagar. Jag kände doften av nybakat ganska så direkt när vi kom in på gatan, men ingenting syntes. Det visade sig att bageriet var som i ett garage och man vek bara undan myggnätet och klev in. Bagarn kunde dåligt med engelska, men en annan kund hjälpte till och så fick vi vårt alldeles färska bröd.

Det är svårt att väcka tonåringar kvart över sex på morgonen. T.o.m när man ska åka segway. Jag lovade dem Smultronställets största glass om det var så att de skulle tycka att det inte var värt ansträngningen. (Helt riskfritt tänkte jag, och fick rätt...) Rejäl frukost och sedan kosan mot Dingli polisstation. Dingli ligger på västsidan av Malta, ganska långt söderut, så det såg inte så långt ut på kartan. Tur igen att vi hade rejält med tid, för det kom att behövas. Hopplöst bilkörarland, det här... Men vi var bara tre minuter sena (i princip ingenting med familjen Arvidssons mått mätt) och Jonathan, ägaren till Malta Segway Tours, hittade oss innan vi hittade honom. Alla hans segways fanns i ett garage en bit därifrån, och det var "terräng-typen", stora mönstrade tjocka däck. Vägarna här är ju som sagt inte de bästa, och den här turen gick både på vägar och på stigar. Det tog som väntat inte lång stund för Lisa och Märta att bli bekväma på sina segways. Ett brett leende klistrades fast i ansiktet på dem och stannade där hela turen, med undantag för när Märta bromsade lite för snabbt och Lisa inte han reagera och körde in i henne. Dingli i sig är inte så mycket att yvas över, men Dingli Cliffs erbjuder fantastiska vyer, både utöver Medelhavet och över resten av Malta. Turen skiljde sig åt från vad Janne och jag tidigare gjort, i och med att det var mer åka på landsbygden och mindre stanna och titta på olika saker i en stad, men lika roligt. Saker att titta på och utsikter fanns hela tiden i och med att vi var ganska högt upp. Branta backar och världsdåliga vägar klarade de här manickerna av utan problem och vi lärde oss mycket om Malta och regionen av Jonathan. Som alltid tar en segway-tur slut alldeles för fort, men när vi var tillbaka efter två och en halv timme hade det hunnit bli galet varmt trots att klockan bara var 11.

Vägen hem gick via Maltas äldsta huvudstad, Mdina. Märtas humör och energi sjönk i bilen på väg från Dingli och första uppgiften blev att hitta mat. Mdina är inte stort och besöks av miljaders turister så det gick ganska snabbt att installera sig på ett ställe som erbjöd bord uppe på ringmuren med utsikt vida omkring. Maten var väl inte jättespännande, men det var av underordnad betydelse. Ett bord i skugga, lite vindar, kalla drycker och vila var vad vi behövde. Jag höll på att somna - värmen som idag låg på 32 grader i skuggan enligt WC-damen - sög mängder av energi ur oss. Men till slut blir det jobbigt att sitta också, så vi tog oss samman och började gå runt och upptäcka alla gränder. Otroligt charmig liten stad. Lite åt Gamla Stan i Stockholm och den "riktiga" staden finns utanför murarna, i Rabat. Men lätt att tänka sig att filminspelningar, modereportage och annat jublar åt all atmosfär. Som att bli förflyttad bakåt i tiden. Ringmuren byggdes redan 1000 f. Kr. och därefter har diverse "kolonisatörsmakter" haft sitt högsäte här. Det var när Valletta byggdes som huvudstaden flyttades dit i stället.

Trevlig souvenirshopping fanns det också, men sedan fanns ingen annan lösning än att bege sig tillbaka till Duncan's och vila ihop lite energi inför kvällen. Lisa och jag kämpade med brända axlar och avböjde ett kvällsdopp. Men vi åkte så klart med när Märta och Janne skulle bada. Märta fick en kompis i treårige labradoren Benji som älskar att simma ut efter pet-flaskor. Benji's husse är smed i byn och väldigt pratsam. Vi åt linssoppa och tortellini till kvällsmat på vårt rum och gick sedan ner till restaurangen i bottenvåningen för att avsluta kvällen med lite kortspel och drycker på torget. Mysigt!

 

Fredag 1 juli 2011

När jag klev ut på taket 05.15 för att yoga kändes det nästan kallt. Det blåste rätt rejält, men var helt ok ändå. Det är lite mysigt att vara med när byn vaknar. Kort morgonpromenad till bageriet och idag fanns en ny sorts bröd som är lite matigare. Vi hade bestämt att vi skulle komma iväg tidigt idag med - sightseeing på morgon och förmiddag så kan man ta siesta på eftermiddagen....

Blå grottan heter en klippformation på sydkusten som är känd för sitt blåa vatten inne i en grottliknande formation. I själva verket är det sju olika grottor längs den dramatiska kustlinjen. Häromdagen träffade vi någon som sa att man nästan kunde se att Malta och Afrika hängt ihop, för det var fortfarande som att Malta bara brutits loss från afrikanska kontinenten när man betraktar respektive lands klippiga kustremsa. Man skulle kunna foga ihop dem som ett pussel.

Men det gäller att komma till sin destination. På kartan är det inte långt, men i verkligheten är vägarna totalt undermåliga för det mesta, skyltningen totalt slumpmässig och alla andra tecken som ger en vink om vart man ska köra totalt obefintliga. Jag är full av beundran för Janne som kör runt på dessa vägar med dessa vägtrafikanter. Han lyckades idag med (utomordentlig kartläsare), vi kom fram dit vi skulle och var först ut på vattnet dessutom. En liten öppen utombordare med plats för 10 personer visade oss de sju grottorna på en knapp halvtimme. Som alltid fascinerande att upptäcka vad naturen kan åstadkomma under årens lopp. Och vad är det med intensivblått och turkost vatten som man alltid faller för?...

Det blev lite souvenirshopping på väg tillbaka till bilen. Bl.a. köpte vi en ny kortlek, eftersom den som är med, med god marginal kan anses som förbrukad. Några parti poker hinns alltid med varje dag och därför har det varit ett högprioriterat inköp. Lisa köpte dessutom ett fint malteserkors i filigree att ha runt halsen. Några kilometer från Blå grottan ligger två av Maltas mest kända förhistoriska tempelruiner, Hagar Qim och Mnajdra. Även detta skulle vi hinna med innan solen stod för högt. Tempelruinerna är helt obegripliga och fascinerande konstruktioner uppförda mellan 3600 och 3000 f.Kr. De gjordes av stora stenblock som höggs ut ur berget på något sinnrikt sätt. Hur dessa sedan forslats, hopfogats och rests är en gåta. Vad det är och varför de gjordes är också en gåta. Företeelsen finns bara på Malta, ingen annanstans i hela värden. Just dessa två, har man upptäckt, är byggda på ett sätt som relaterar till vår- och höstdagjämningen samt sommar- och vintersolståndet. Intressant. Hela området satte i alla fall igång mina solslöa hjärnceller på högvarv och jag funderade en stund på att satsa på arkeologi som andra karriär. Det är så spännande!

Sedan var dagens sightseeing- och historiedos fylld och det var dags för bad. Vi fortsatte ytterligare en bit längs sydkusten och letade oss fram till ett bad i Ghar Lapsi. Mycket vackert beläget i naturliga urgröpningar i klipporna. Totalklart vatten och det var svårt att få grepp om hur djupt det verkligen var. Många snorklade och dök, medan vi fick nöja oss med att "bara" bada. Helt ok! Efter badet åt vi lunch på en väldigt flott restaurang som turligt nog hade kanongod mat. Det är ju ändå vår 17-åriga bröllopsdag idag! :) Tillbaka på Duncan's var vi inte förrän efter halv fyra och då hade vi kämpat med bilkörningen igen. Vi höll på att inte komma ut ur en av de lite större samhällena utan åkte runt, runt medan vi försökte förstå vilka gator som ledde vart. Puh! Tur att vi inte hade bråttom. Vi skulle ju bara tillbaka till vår siesta.

Efter siestan blev det lite körigt..... Tyvärr ska vi åka härifrån i morgon och vi tänkte hinna med att tvätta innan. På takterassen finns en tvättmaskin för gästerna. En gammal halvautomatisk sak med en trumma för tvätt och skölj och en för centrifug. Man bestämmer själv hur länge man vill tvätta, hur många gånger man vill skölja och hur mycket man vill centrifugera. Man bestämmer också själv hur mycket vatten man vill använda, fyller på själv och tömmer sedan också ut vattnet själv. Tvätten blev väl inte jätteren, men i alla fall uppfräschad. Torktiden på lina är löjligt kort. Det är så torrt i luften och idag med vind dessutom så hinner man knappt hänga upp tvätten innan den är torr. Nu är det inga problem med resten av vistelsen här. Kläderna räcker gott och väl till.

Ännu har vi inte ätit på en riktig fiskrestaurang, trots att vi är i fisk-mekkat Marsaxlokk. En dag som idag kände vi att det var hög tid att prova byns stolthet, Il Rizzu, fiskrestaurang med internationellt rykte. Vi fick själva inspektera fiskarna och välja ut vilken vi ville ha. Offret tillagades sedan på husets vis av kockarna och vi fick äran att äta upp den. Helt ok, men jag är nog inte rätt person att ge omdöme eftersom jag inte är jätteförtjust i fisk längre. En god middag var det i alla fall, och vi avslutade kvällen som igår med kortspel och på-maten-dryck på "vår" restaurang. Så mysigt det är att sitta där på torget bland lokalbefolkningen. Just nu känns det tråkigt att vi ska åka vidare i morgon. Här har vi trivts.

 

Lördag 2 juli 2011

Vad snabbt man kan skaffa sig vanor... När jag klev ur sängen och gick upp på taket kändes det som att "det är så här det ska vara" trots att det bara är tredje dagen. Skumt att det kan bli så! Lite ändring dock, det var Lisa som hängde med till bageriet och inte Janne. Något som förmodligen var en gigantisk ansträngning för en tonåring klockan sex på morgonen, för hon gick och la sig med kläderna på när vi kom hem...

Nu var det dags att ta rätt på tvätten från igår, packa ryggsäckarna och ge sig av. Vi gjorde oss ingen brådska, vi skulle lämna rummet vid 10-tiden så det var gott om tid. När vi kom ner till baren för att betala var brodern som har hand om guesthouse-delen (Michael) inte där. David (brodern med huvudansvar för bar och restaurang) tyckte att vi istället kunde ställa ifrån oss bagaget och ta en liten promenad bort till ett gammalt kustförsvarstorn. Där fanns det något som han trodde kunde intressa oss. St Lucien Tower låg i andra ändan av byn på en udde, så som sig bör med vakttorn som ska försvara kustremsan. Byggt av Johanniterriddarna och förädlat av engelsmännen. Nu visade det sig vara ett forskningscenter, Malta Aquaculture Research Center. På lördagar visar en anställd runt bland fiskdammar och akvarium för intresserade. Vi hade tur och kom till porten precis innan 11 när dagens sista chans fanns. Innanför murarna drev de två projekt, ett för att försöka odla upp tonfisk och ett för att odla en annan fisksort som jag inte vet namnet på. Stora platta silvriga fiskar var det i alla fall. Tonfisk försöker man tydligen odla på flera håll kring Medelhavet för att slippa tära på det vilda beståndet. Det går olika bra på olika håll, varför vet man inte. Just det här projektet går riktigt dåligt, man lyckas inte få dem över äggstadiet. I Italien går det tydligen bäst. Där har man nått upp till storlekar kring två decimeter, vilket inte är så mycket med tanke på vilda tonfiskars storlek. Men - de hade också en liten vårdcentral för sköldpaddor som skadats av fiskebåtar. De hade ett drygt tiotal patienter nu, där alla utom en var färdiga att släppas ut. Den kvarvarande hade ett stort sår i huvudet av en propeller och hade dessutom svalt en fiskekrok som de skulle operera bort så snart han blev starkare. Prognosen var hoppfull för denna patient, trots att han hade varit halvdöd vid ankomsten. I ett rum i botten av tornet fanns akvarier med olika havsmiljöer för att visa olika sorters fiskar, främst tänkt för de skolbarn som kommer på besök under terminerna. I akvariet mitt i rummet fanns en bläckfisk. Lisa började nästan må illa igen när hon såg alla sugkoppar och tänkte på det hon ätit för några kvällar sedan... Vår trevlige ciceron berättade att det var bättre att äta bläckfisk tillagad på ett annat sätt, så blev det inte lika hårdsmält. Fascinerande djur det där ändå. Parning kostar, så det vill till att det blir bra. Hanen dör direkt efter parningen och honan blir så försvagad av att vakta sina miljontals ägg i en grotta i 50 dagar att hon inte överlever länge efter det. Men det verkar ju som att det lönar sig. Efter 50 dagar kläcks pyttesmå bläckfiskar rakt in i havsströmmarna. Några av dem överlever, och man får väl säga att det annars vore ett evolutionens misslyckande.

David hade rätt, det var värt ett besök. Märta och Lisa svalkade av sig med ett bad på vägen tillbaka, och när vi kom till Duncan's var det dags för lunch. Trevligt att sitta där och småprata med David när han hade tid att stanna till vid vårt bord. Våra portioner kändes misstänkt stora för att vara förrättsstorlek, de var nog lite extra tilltagna. Min Spaghetti ā l'Arrabiata var så het att läpparna svullnade, men gott var det och det ska ju vara bra för matsmältningen... Bröderna tyckte att vi skulle lämna bagaget en stund till och åka iväg till badstället som David visat kvällen innan. Ett dopp innan vi satte oss i bilen för att resa till Gozo kändes lockande. Stället vi kom till var helt fantastiskt! Sandstensklippor som sluttade ner i vattnet och vattnet hade gröpt ur klipporna så att det gick att få skugga som under ett gigantiskt vindskydd. Galet vackert!

Till slut var det i alla fall dags att bege sig norrut. Nu hade vi skjutit upp vår avresa så länge att vi bestämde oss för att åka direkt till Gozo utan stopp längs vägen. Vi åkte förbi alla orter på östsidan som tack vara fina sandstränder specialiserat sig på turistkomplex. Känslan av att vara priviligierade för att kunna bo någon annanstans blev ännu tydligare när vi såg hur det såg ut. Inte riktigt vår drömbild.

Längst ut på nordligaste spetsen går färjorna till landets näst största ö - Gozo. Det är inte långt alls, överfarten tar 25 minuter. Ön har 30 000 invånare och den är en femtedel så stor som huvudön Malta. Här ska vi också bo i fyra nätter, vid en smal bukt på västsidan av ön. Väg- och skyltstandard var klart bättre än vad vi hittills upplevt, så det var inga problem att hitta Xlendi (uttalas schlendi) och inte heller San Antonio Guesthouse. En dröm för flickorna, pool på baksidan, och dessutom visade det sig att ett av våra två rum vette direkt mot poolområdet. Det rummet tog Janne och jag, så klart.... Eftersom de kommer att tillbringa massor av tid i poolen, så är det förnuftigast (!) att vi tar det rummet och flickorna det som är i andra ändan av huset.

Rummen och hela San Antonio Guesthouse är otroligt rent och fräscht och ligger högt på en klippa med utsikt över Medelhavet. Är det klart väder ser man kanske ända till Tunisien. Dessvärre hade flickorna lite sällskap i badrummet av hundratals myror, så de använder nog vårt badrum större delen av tiden. Vi får säga till i morgon. Behöver jag skriva att Märta ville bada med en gång? Så klart hon och Lisa fick, men jag ville hellre sova en stund. Klokt val, för det visade sig att restaurangen vi valt inte serverade maten jättesnabbt. Stackars Märta, hon höll på att somna, men det var inte förrän vi kom tillbaka som hon faktiskt tilläts att göra det.

 

Söndag 3 juli 2011

Faktum är att det var lite kyligt på restaurangen igår. Vi satt på takterrassen och vindarna gjorde det ganska kallt när solen försvunnit. Det kändes kallt även i natt - inte alls samma värme som nere i Marsaxlokk. Vi dryftade frågan med George, ägaren till guesthouse:t, vid frukosten och han menar att det nog är vindarna som kommer åt mera på den här sidan än på öst- och sydsidan. De är för det mesta nordliga och trots att temperaturen är densamma gör väl det att det inte känns lika hett som på de andra ställena vi besökt.

Läge att ta det lite lugnt idag kändes det som. Att neka tjejerna att bada innan vi gav oss iväg på dagens äventyr kändes hårt. Alltså badade de så mycket de kunde. Janne och jag var i en liten stund, men långt ifrån så länge. Jag har börjat på min andra bok, "Hundraåringen" läste jag ut i Marsaxlokk, och det är lätt att fångas av den. Men framåt ett-halv två var vi på väg till färjelägret igen. Denna gången för att ta en båttaxi ut till Comino, Maltas tredje största ö. Inte särskilt stor den heller, 2,7 km2, bara en handfull bofasta invånare och inga bilar.

Cominos dragningskraft beror på den blå lagunen. Ett 125 m brett sund med vit sandbotten mellan Comino och lilla ön Cominotto där ljuset reflekteras så att vattnet blir alldeles turkost. Inte speciellt djupt så det är extremt inbjudande att bada där. Just därför är klipporna överfulla med sol- och baddyrkande människor, så att tro att det är en folktom paradisö är inte riktigt med sanningen överensstämmande. Men klart värt att åka ut till och få bada vid. Lisa. Märta och jag simmade över till Cominotto för att undersöka lite. Där fanns det inte så mycket att upptäcka, men en "tunnel" rätt genom ön gjorde att man kunde simma tvärs igenom och komma ut på andra sidan. Lite spännande var det att simma genom den. Klipporna ser inte solida ut underifrån, massor med sprickor och små stenblock som ser ut att kunna falla ner när som helst. Men en sån här lugn dag gör de inte det i alla fall. När vi var igenom tunneln var vi i en stor vacker bukt med turkost-blått vatten, men med större vågor än i blå lagunen. Så vi simmade inte runt där utan nöjde oss med att beundra bukten från tunnelmynningen.

Trots allt hade vi hittat en från övriga badgäster ganska avskild plats, så det blev en behaglig eftermiddag. Kvart över sex gick sista båten tillbaka till Gozo och då lämnar man bara hotellgästerna kvar. För ett hotell finns det på Comino. Jag kollade upp det, men det var lite för dyrt för vår plånbok. Det är säkert jättefint, och dessutom får gästerna ön "för sig själva" och slipper trängas med dagturisterna. Mysig tur var det i alla fall.

Vi köpte lite kalla drycker vid färjelägret och åkte sedan tillbaka till Xlendi och vårt boende. I kylskåpet där väntade våra halva pizzor som vi inte orkat äta upp i går kväll, så det blev gourmet-kvällsmat i form av kalla pizzor. Märtas dag var fulländad med timmar av bad, men det tar ut sin rätt. Några omgångar poker orkar vi dock alltid med, men jag tror att det är något fel på den kortlek vi köpte. Det är bara skräpkort. Aldrig att jag får något som går att bygga på, men de andra blir desto gladare. Jag tror att jag ska köpa en annan kortlek i morgon.

 

Måndag 4 juli 2011

Det går inte att slappa alla dagar. Idag var tanken att vi skulle utforska lite av Gozo, t.ex. "huvudstaden" Victoria. Den ligger mitt på ön och dit bär alla vägar. Det finns inga tvärförbindelser mellan orterna längs kusten, utan man behöver åka in till Victoria och välja en passande riktning ut igen. Hade skyltningen varit som på södra delen av ön hade vi varit chanslösa, men nu är den faktiskt ganska ok. De har säkert lika många skyltar på den här lilla ön som på huvudön Malta.

Lisa och Märta knorrade lite av att bli väckta klockan åtta, men det är ju faktiskt inte jättetidigt..... Frukosten är en trevlig stund och här blir man definitivt mätt på den. Bra bränsle för lite sightseeing i värmen. Victoria har en gammal del, citadellet, som är helt muromgärdad. Den är inte alls lika stor och innehållsrik som Mdina vi besökte i torsdags, men värd ett besök. Om inte annat för kyrkan som byggdes sekelskiftet 1600-1700 när den andra kollapsat i en jordbävning. Jordbävningen var i södra Italien, men fick effekter ända här borta. Man hade inte råd att bygga en stor dom som många av de andra kyrkorna har. Men med hjälp av en skicklig konstnär målades en trompe l'oeil i taket ovanför altaret som blev mer än lyckad. Det ser helt och hållet ut som en riktig kupol helt i stil med kyrkans övriga glans, ögat luras på ett oförklarligt sätt.

Vi gjorde inte så mycket mer än gick runt på ringmuren och beskådade utsikten - från den här höga punkten såg man runt hela ön - och tittade lite i de fåtal affärer som fanns. Gozo är bl.a. känt för sina knypplerskor, och en av dem hade en butik i ett av utrymmena i ringmuren. Jättetrevlig dam med man som bara sålde handknypplade spetsar. Hon hade börjat knyppla när hon var 13 år, och nu kunde hon det här. Hon hade bl.a. stora sjalar i spets som tog sex-sju månader (!) att göra. Lisa och Märta köpte varsitt bokmärke för €2,50 var, och ett sådant tog 2,5 timmar att göra. Inte så hög timpenning där inte....

Solen var stark, så nästa programpunkt blev att smita in på en biograf och se filmen Gozo 360 grader. Luftkonditionering, bekväma fåtöljer, vackra bilder och 7000 års historia, och sedan var vi redo för lunch. Victoria är en liten stad, bara 6500 invånare, men är som en stor stad i miniatyr. En lustig känsla. Mycket av det som finns i en storstad finns här också, men i mindre storlek. Det blir som att gå omkring i en modell av en stad. Väldigt charmigt! Vi hittade också ett charmigt ställe att äta på, och nu äntligen kunde vi prova den berömda Gozo-osten. Fårostar eller getostar som får torka i solen under 14 dagar och blir små och hårda, sedan läggs de i vinäger och får dra åt sig den för att få smak och till slut pepprar man ordentligt så att hela osten blir svart. Det var gott! I den sallad vi åt ingick som vanligt kapris. Det växer överallt här och används till allt, borde kvalificera sig som Maltas nationalkrydda.

Historiedelen av dagen skulle nu uppvägas med lite världslig shopping och det gick bra. Då håller man sig ju i skuggan och shoppinggalleriorna är ju dessutom oftast luftkonditionerade. Tyngda av alla påsar (jag bara skojar...) letade vi reda på bilen och åkte till vårt härbärge. Där kan man svalka av sig med ett dopp i poolen och det var precis vad vi gjorde. Klockan hade hunnit bli nästan halv fem innan vi var tillbaka och vid den tiden har man hunnit ackumulera mycket värme. Efter lite vila satte vi oss i bilen igen och gav oss iväg till Gozos största strand, Ramla Bay. Med tanke på hur kusten ser ut är den naturligtvis inte jättestor, men den ligger vackert och sanden är alldeles röd. Här finns mycket folk om dagarna, men vi kom dit klockan sju och då hade majoriteten försvunnit. Det var riktigt skönt med ett kvällsdopp och att sitta och filosofera en stund i lagom temperatur. Som grädden på moset var den restaurang vi åt kvällsmat på helt i vår smak. En terrass med utsikt över "vår" vik, Xlendi Bay, där vi njöt av hemgjord pasta under tiden som mörkret föll.

 

Tisdag 5 juli 2011

Döm om min förvåning när Lisa och Märta dyker upp innan åtta iklädda badkläder. Fortfarande knappt vakna, men ett morgondopp innan frukost var inplanerat och fick bägge två att vakna till. Jag behövde inte vakna, jag hade ju yogat klart en timme tidigare... Idag var det disigt, vindstilla och tydligen sydliga brisar. Det innebär hett väder fick vi veta under frukosten, puh. Bäst att försöka planera dagen efter det. Därför bestämde vi att vi skulle börja med Ggantija-templen som ligger inne på ön och sedan arbeta oss ut mot kusten vartefter dagen led.

Ggantija-templen är precis som Hagar Qim och Mnajdra oförklarliga, förhistoriska skapelser. De här två har fått sitt namn efter det maltesiska ordet för "jätte" eftersom man var övertygad om att det måste ha varit jättar som byggt dem. Hur kan man annars transportera och resa flera ton tunga stenar?! Tyvärr var ett av templen avstängt pga restaurering- och konserveringsarbeten så det var inte så mycket att se. George's förutsägelse om hett väder hade dessbättre inte slagit in ännu, tvärtom var det svalare än på länge tack vare brisarna och att diset ännu inte spruckit upp. Fast det gick att ana vad som komma skulle när solen ibland tittade fram bakom diset. Det gick ganska fort att gå runt siten och på väg ut stannade vi till hos en bonde som sålde sina ekologiska varor utanför ingången. Hans marker, helt ägnade åt ekologisk odling, omgärdade tempelområdet så vi kunde se vart allt kom ifrån. De nyskördade jordgubbar smakade himmelskt.

I biljetten till tempelområdet ingick (förmodligen som plåster på såren eftersom en del var avstängd) inträde till en väderkvarn en bit bort. Det var lite som ett hembygdsmuseum där man kunde få sig brödets historia till livs och se hur livet såg ut för hundra år sedan. Lite småtrevligt, men inte jätte-upphetsande. Däremot blev nästa stopp en höjdare. Vi promenerade bort till det som kallas Xerri's grotto. En underjordisk grotta som ligger åtta meter under ett vanligt bostadshus. Ingången är faktiskt i en del av huset. Grottan upptäcktes av invånarna i huset när de skulle gräva en brunn och jag antar att det var nyfikenheten som drev dem att fortsätta. Fantastiskt! Stalaktiter och stalagmiter som formats under oöverskådligt lång tid (en stalaktit växer med en tum på 1000 år) och bildat formationer som såg ut som än det ena och än det andra. Vi guidades där nere av dottern tillika makan till de två som upptäckte grottan. De ägnade lång tid med att göra grottan tillgänglig och tjänar nu en slant på att visa den för de som vill se skapelsen. Det finns ytterligare en familj i byn som gjort likadant, men vi nöjde oss med denna som är den större av de två. En riktig höjdpunkt!

Vädret var fortfarande inte hett till bristningsgränsen när vi kom upp ur underjorden, och vi promenerade tillbaka till bilen och fortsatte till det som är en "hantverksby", Ta'Dbiegi. Här har diverse hantverkare samlat sina workshops och butiker så att man lätt kan ta del av dem. Glashytta med glasblåsare in action, knypplerska, smed/plåtslagare, keramik m.m. Lite småroligt att strosa runt i butikerna och njuta av fint hantverk. Ett litet café serverade oväntat god mat till hungriga magar. Märta har tagit över stafettpinnen från Lisa och är numera den i familjen som äter mest, men med tanke på hur mycket hon badar så är det kanske inte så konstigt.

Sedan var det dags för Dwejra, de berömda klippformationerna vid västkusten. Tjoho, nu blev det varmt! Plötsligt slutade brisarna att blåsa, diset försvann och solen stekte. Nu gick vi på klipporna och mottog solenergi så det hette duga. Härligt!

I Dwejra finns tre fenomen. Dels det omtalade "Azure Window" där en klippa formats på ett sätt så att det blir som ett fönster, eller dörr snarare. Man kan bli lite konfunderad över hur naturen fungerar ibland. Dels något som kallas för "Inland Sea". Där har klipporna på något sätt sjunkit ner, så att det bildats en sjö "på land". Den står i förbindelse med havet genom en spricka i berget, men det ser lite skumt ut. Det tredje Dwejra är känt för är "Fungus Rock" en fristående klippa nära kusten som hyser en sällsynt växt som i övrigt bara finns i Nordafrika. Den sades ha många medicinska kvaliteter och var mycket viktig för Johanniterriddarna och deras sjukvårdsverksamhet. Därför byggde de ett vakttorn i närheten så att de skulle kunna hålla uppsikt över klippan. Den som försökte komma ut dit för att plocka växten behövde inte oroa sig efter det - det blev det sista vederbörande gjorde. Ord och inga visor.

Dags att ge sig tillbaka till vårt guesthouse för lite siesta. Det är skönt att vila på eftermiddagen, jag börjar sympatisera med alla siesta-länder. Efter en tupplur så hoppade resten av familjen i poolen, jag föredrog min bok. Det är skönare att bada i havet vilket vi gjorde sedan. Längs klipporna vid Xlendi Bay finns fina badplatser och t.o.m en byggd avsats för att kunna hoppa rakt ner i plurret. Härligt, härligt! Badandes med klipporna högt ovanför slog det oss att nu är det snart slut på semestern på Malta. I morgon ska vi tillbaka till huvudön och på torsdag flyger vi hem - känns sådär...

Vi avslutade dagen som igår, på restaurangen vi tyckte så mycket om. Det var ett bra val även idag. Tydligen hade vi lämnat tillräckligt med dricks igår, för vi fick både starters i form av en pizza att dela på och bruschetta samt en digestif efter maten. Utsikten är fantastisk och ikväll bildade dessutom månen en alldeles glittrande mångata i vattnet. Märta vann den efterföljande pokern, vilket påminner mig igen om att jag måste köpa en annan kortlek.

 

Onsdag 6 juli 2011

Usch, idag skulle vi lämna det här stället. Det kändes lika tråkigt som att lämna Marsaxlokk. Vilken tur vi har haft både med boenden och placeringen av dem. Därför drog vi lite på avfärden, istället för att se till att komma iväg tidigt. Packade länge och noggrant, Lisa och Märta badade och vi sög in atmosfären för att kunna ta fram den igen när vi behöver. Ett ställe jag varmt rekommenderar.

Innan vi lämnade Gozo ville vi köpa Gozo-ost, den torkade får-/getosten, för att ta med hem. Därför blev det ett ministopp inne i Victoria för inhandling. Märta hade inte glömt väskan på den intilliggande marknaden hon kastat blickar efter i förrgår, så hon passade på att bli en väska rikare (vilket inte känns som att det behövs). Tur att denna väskfetischist ännu inte fattat tycke för de löjligt dyra väskorna... Victoria visade sig från en charmig sida även idag, samma känsla av "modellstad" som vi haft vid förra besöket infann sig nu också. Men vi skulle ju vidare.

Det är något väldigt definitivt med färjor. Sakta avlägsnar (eller närmar) man sig och det är inget tvivel om vilken riktning resan har. Nu hade vi lämnat Gozo. Innan vi åkte till vårt hotell för natten, tog vi en liten omväg via Mosta. En ganska stor stad (ca 18 000 invånare) mitt inne i landet, vars enda attraktion för turister är kyrkan. Den byggdes under mitten av 1800-talet med en enorm kupol, 39,6 m i diameter. Dessutom utan någon enda stödjande pelare. Det sägs att det är världens största dom byggd utan marksupport. Det verkar vara världens tredje största kupol, överträffad endast av St Peterskyrkan i Rom och Pantheon. En annan historia med kyrkan är att den bombades 9 april 1942. Tre bomber träffade kupoltaket. Två studsade bort från taket, och exploderade inte. En tog sig igenom, föll längs väggen och rullade över golvet i den av 300 personer fyllda kyrkan. Bomben detonerade aldrig och ingen skadades vilket naturligtvis ses som ett mirakel. Numera finns en kopia av bomben i sakristian. Kyrkan är lunchstängd mellan 11.45 och 15.00 och familjerådslaget var överens om att vänta i en timme för att få uppleva kupolen inifrån. Det var det dessbättre värt. Det är svårt att inte förundras av hur man kunnat åstadkomma något liknande.

Sedan bar det av riktning St Julien's och vårt hotell. Trodde vi..... Ännu en gång fick vi brottas med kartor, småvägar, klurig vägskyltning och vänstertrafik. Janne och jag var riktigt svettiga när vi till sist parkerat i garaget vid Radisson Blu Hotel precis vid östkusten. Det var ingen barnlek. Nu hade vi hamnat mitt i turistområdena. Vi tänkte när vi bokade att vi skulle ha ett fint hotell sista natten och lyxa till det lite. Känslan infann sig inte riktigt, trots att vi har ett stort, fint rum och balkong i vinkel ut mot havet. Vi provade två av de tre poolerna (saltvattenpool, tack och lov) och låg på solstolarna med hotellets tjocka, mjuka handdukar. Inget fel med det, ganska mysigt faktiskt, men inte riktigt det Malta vi lärt känna de senaste elva dagarna. Vi bestämde oss för att äta kvällsmat på stan, och då blev vi alla fyra helt avskräckta. Hela byn (som ligger en bit från hotellet tack och lov) är som en stor compound för språkreseungdomar, turister och andra partysugna. Jannes och Lisas förhoppning om att avsluta med en typisk maltesisk middag bestående av kaninragu grusades snabbt. Vi tog en snabb pizza (min var verkligen inte ätbar) och gick tillbaka till vårt fina rum med balkong i stället. Här är det lite lugnare och "oväsendet" består av havets vågor mot klipporna. Det kanske var bra att boka något sånt här sista natten, för mentalt har jag redan börjat resa hem. Nu känns det skönt att det är i morgon vi åker.

 

Torsdag 7 juli 2011

Klockan fem vaknade jag av att magen inte tyckte att jag skulle ligga kvar i sängen. Förb....de pizza, det måste ha varit den. Här tillbringar man elva dagar runt om på diverse ställen på Malta och sedan när man kommer till ett ställe där det fullkomligt vimlar av turister får man i sig något som inte är ok. Typiskt...

Men yoga i soluppgången på balkongen ut mot havet kan man ju i alla fall kosta på sig. Fantastiskt vackert! Märta vaknade av sig själv men Lisa var det desto värre med. Fast nu hade vi ju en tid att passa så det var ingen pardon. Halv åtta gick vi ner till det magnifika frukostbordet. Där fanns det mesta man behöver på morgonen: mousserande vin, fem sorters fruktjuicer, ost, köttpålägg, ägg i fler former än jag visste det fanns, bacon, varma och kalla grönsaker, te, kaffe, frukt, chokladsmör, våfflor och maltesiska pastizzis med ärtor och ost. Bland annat! Det fanns en kock i mitten som tillagade sådant som eventuellt saknades, men jag kunde då inte lista ut vad det skulle vara. Inte rätt dag att dra på sig en osamarbetssam mage. Jag fick nöja mig med lite bröd och marmelad, några bitar frukt och Liptons gula tepåsar i varmt vatten. De andra, och då speciellt Märta, njöt i fulla drag och beklagade sig över att man blev mätt så fort.

Klockan nio satt vi i bilen och åkte iväg till flygplatsen. Idag flöt det hur bra som helst och när Janne stannat bilen på hyrbilsparkeringen hurrade vi för honom. Verkligen bra jobbat att köra omkring utan att få en repa på bilen och inte orsaka trafikkaos! Jag hade förmodligen inte fixat det lika galant.

Jag tillbringade flygresan till största delen liggandes över tre säten, för jag mådde verkligen inte bra. Men det var lugnt! Innan vi landade kunde jag t.o.m äta några kex och hemma hos svärfar Bengt två stycken ostsmörgåsar. Det var förmodligen någon form av matförgiftning.

Nu är vi hemma igen och i morgon ska vi nog börja planera för nästa resa. För den här blev så bra att det känns som att vi behöver ut igen...

 

Annas Topp5

1. Att det fanns ett så mångfacetterat land bortom bilden man fått av Malta som charter-resemål och hur det har skapat en spännande kultur.

 

2. Tiden i Marsaxlokk.

3. Kvällarna i Xlendi (Gozo) på restaurangen ovanför viken med efterföljande poker på balkongen på vårt guesthouse.

4. Märtas kommentar om varför hon inte kunde sova under siestan - "Jag har så svårt att somna". (Resten av familjen har inte märkt av några sådana tendenser förut.)

5. Segway-turen.

 

Jannes Topp5

1. Duncan's Guesthouse

 

2. Märtas kommentar om varför hon inte kunde sova under siestan - "Jag har så svårt att somna". (Resten av familjen har inte märkt av några sådana tendenser förut.)

3. Badplatsen i Marsaxlokk som David på Duncan's visade oss till.

4. Xerri's grotto

5. Underbara resvana barn

 

Lisas Topp 5

1. Maltas historia och alla ställen man kunde bevittna den på.

 

2. Xlendi Bay

3. Märtas kommentar om varför hon inte kunde sova under siestan - "Jag har så svårt att somna". (Resten av familjen har inte märkt av några sådana tendenser förut.)

4. Segway-turen

5. Marsaxlokk

 

Märtas Topp 5

1. Segway-turen

 

2. Kvällarna i Xlendi, förutom den dåliga restaurangen.

3. Mobil+handsfree under bilresorna.

4. Qal'Anka-badplatsen i Marsaxlokk.

5. Hotellfrukosten sista dagen.